Jag avskyr sjukdom, när det drabbar våra äldre som annars är friska i sinnet. Den här veckan är en dyster vecka i Linköping. Två av mina nära vänner har förlorat sin farmor och morfar. Jag tänker på er och era familjer.
Precis innan jul, det är så orättvist! Att en människa bara kan försvinna så. Men jag tror inte på att de försvinner, de spår de har satt i sina nära och kära gör att de alltid finns med. Det tröstar ingenting att höra det nu, det finns inte nått att säga för att trösta. Man kan bara finnas där.

Det är jul om en vecka. Det är en tid av familjelycka. Jag hoppas att den tiden kommer stärka er i sorgen!

Ni är i mina tankar.